fotoevalena.se/blog

Sista heldagen på OS blev riktigt fullspäckad! Kanot, brottning o basket förgyllde denna dag – på flera håll i London.
Mer text under bilderna – för den som vill läsa också… /E

– Ibland hoppas o tror man benhårt på att det är gott om tid och man ska hinna i tid till saker o ting. Så visar det sig att det är både längre o mer tidsödande än man kunde ana. Och svettigare. Ett sånt tillfälle var det när vi skulle till kanotstadion i Eton, inte långt från Windsor Castle i västra delen av London. Först den haltande promenaden (ja, jag hade fortfarande en vansinnig skoskav) till tunnelbanan, byte i Paddington till tåg mot Eton där shufflebussar stod o väntade på oss o tog oss fram till arenan. DÄR kom den stora missräkningen. Framför oss låg ytterligare en promenad (haltande) på ca 20 minuter innan vi var framme vid vattnet o läktaren. F-n också… Missade första loppet, men med andan i halsen hann vi först se ett herrlopp innan vår svenska Sofia Paldanius skulle paddla final i K1-500m och kanske, kanske fixa en medalj till Svedala. Att paddla 500 meter går förhållandevis fort, men Sofia paddlade inte tillräcligt fort för en medalj. Hon blev fyra och allt var över på 2 minuter! Kändes snopet. Kollade ett par lopp till, bland annat damernas K2-B-final, där svenska tjejerna blev 2:a. Det innebar väl att de blev 10:a totalt i OS.

– Vi hade faktiskt liiite bråttom och tog oss nästan, tillsammans med det bekanta SOK-gänget, först av alla ut igen mot alla “hundratals” shufflebussar som stod o väntade. Jag har aldrig sett så många bussar på samma ställe förut! Bra organiserat, som vanligt, för att alla skulle veta vilken buss som gick till vilken tågstation etc. Vid det här laget var ändå engelsmännens organisatonsförmåga inte så överraskande längre, utan mest en självklarhet. Men vi lyfte ändå på ögonbrynen åt antalet bussar! SOK-gänget hade förstås gräddfil till sin buss, som stod bara några hundra meter från stadion – är man celeber, så är man… 😉

– Det går inte att skynda på tåg, så vi satt snällt i en timme o följde strömmen tillbaka till Excel Arena i östra delen av stan. “Skuttade” igenom säkerhetskontrollen once again (vid det här laget smålog vi lite lätt åt alla energsika funktionärer som drog sitt mantra varje gång om hur vi skulle göra (inte deras fel, men liiite tjatigt nu), hastade längs med den stora breda korridoren i Excel Arena fram till damernas brottning i andra änden av kilometern. Vi hann precis sätta oss när Sofia Mattsson kom in till mattan för sin första match för dagen. Här skulle mosas! 1/8-finalen i 55-kilosklassen gick enligt planerna och Sofia gick stolt ut i kulisserna igen, för att återvända till kvällen då kvartsfinalerna fick av stapeln….

– Efter lunch fortsatte tävlingarna och Jenny Fransson entrade mattan. Här skulle mosas! Men gissa vem som blev mest mosad – jo, Jenny…. Trist. Mindre trist, till och med riktigt roligt, var det att vi fick andra platser än vi skulle haft till detta kvällspass. Väl i ingången bad funktionärena först om ursäkt för besväret, men vi hade ju blivit flyttade. Detta på grund av att våra ordinarie platser blivit blockerade av storbildsskärmar i sista tund. Så vi skulle bli lotsade till andra platser – och det skulle inte vara sämre på något vis. Nä, det tyckte inte vi heller när vi fick i stället fick sitta i mitten på första raden (av två extra rader), typ en meter bakom de japanska fotograferna. Jag o min Nikon tyckte det var fint! 😉 Vi jobbade på som tusan…

– Japaner, japaner. Finaldags i 55-kilosklassen. Kvinnan som jämförs med stenansiktet Karelin – Saori Yoshida – stegade in för sin final. Vrålet från mängder av färgglada, förväntansfulla japaner höll på att lyfta taket på Excel. Saori var redo, publiken var redo och framför allt fotograferna var redo. Men hon gjorde pinan kort för kanadensiskan och kunde äntligen visa hela garnityret på äresvarvet. Tränaren fick sin traditionella nacksving och jublet nådde inga gränser! Kul med sport!

– Hade vi haft liiite bättre med tid (igen) mellan sporterna, hade jag gärna åkt linbana till nästa arena, men vi hann banne mig inte det… Tvärs över vattnet från Excel ligger “gamla” North Greenwich Arena, där basketen höll till. Ytterligare en jäääättestor arena, innehållande shoppinggalleria o restauranger i mängd. Tog oss en välförtjänt, kulinarisk middag på stående fot bestående (haha) av någon slags wrap igen och kastade oss in till våra platser. Och se! Vi fick nästan sitta i knät på spelarna denna gången med!! Visserligen på kortsidan, men placeringen på rad två gjorde att pulsen kändes lite extra från spelare o ledare. Fotovinkeln var väl inte den bästa, men fota lite basket på denna nivån känns i ett gammalt baskethjärta, oavsett hur man vinklar det… 😉

– Frankrike-Ryssland. Semifinal. Duktiga lirare och färgstarka personligheter, främst bland fransyskorna. Ryskorna var allt lite bleka, i dubbel bemärkelse, om man jämförde. Högt tempo, basketdunk mot golvet, taktisnack och gympaskognissel mot golvet. Om man skulle börja spela igen? Suget drar… nä. Rock´n´roll som vanligt i pausen, både i publiken och på golvet. En helt fantastik föreställning med hopprep av olika slag. En fröjd för ögat. i andra halvlek defilerade fransyskorna och glädjefnattet var ett faktum! Och långvarigt. På slutet var de framme hos det franska herrlaget och retades för att de “bara” hade gått till kvartsfinal… Firandet avslutades med ett frieri till en av de franska spelarna – lyckan var total!

– Hem igen i den vackra natten, bland massor av glada människor. I morgon åker vi hem….. Mindre upplyftande.

/E

Femte dagen på OS i London handlade för vår del om en enda sak – kvartsfinalen i handboll!!! Så denna dagens bilder handlar mest om Sveriges kamp mot Danmark och om vem som var bäst så in i Norden! Som vanligt mer text under bildspelet…

– Denna dagen tog vi en välbehövlig sovmorgon, vilade fötterna lite till, gjorde en grundligare renlighetsomgång och tog det allmänt lugnt. Bostadsområdet i Camden var lugnt o fint, så det var inte så mycket som störde oss i vårt tornrum på hörnet… Tack vare Håkans näsa för sport, tabeller, vad lagen kan o klarar av, hade vi redan chansat på att skaffa biljetter till en kvartsfinal. Trodde benhårt på att Sverige skulle gå vidare, men tyvärr var det fel kvartsfinal vi hade biljetter till. Shit också! Så vi drog rätt snabbt till Olympic park ändå, för att hitta någon fransman att byta biljett med i rättan tid…

– Redan utanför entrén till olympiaparken hittade vi två franska pappor med sina barn. man såg fort den sökande blicken och biljetterna i händerna, så vi gick fram. De hade redan bytt till sig två biljetter och behövde två till. Vi kom överens om ett byte, gick in tillsammans i parken – genom säkerhetsspärrarna EN gång till – och bytte sedan innanför ingången. Allt klart! Snabbare än vi trodde! Nu återsotd enbart att vänta in klockslaget för matchen. Vi hade GOTT om tid. Tog lunch, kollade runt, drack öl, fotade och släntrade omkring. Gissa om jag var avundsjuk på de som åkte den lilla taxin på området… Satte oss till sist utanför basketbollarenan (där handbollsfinalerna gick) och väntade ett tag till samtidigt som vi hade picknick. Det var härlig stämning svenskar o danskar emellan utanför arenan. Riktigt mysigt!

– På rad 35 är det inte fullt så enkelt att fota eller ens se särskilt bra, men man har bra överblick! Flaggan fick sitta så långt ner jag kom, i kamerans blickfång. Hoppas ni såg den någon gång… Ärligt talat gjorde dagens tidigare inmundigande av öl o vin, sig påmint och man var väl inte alldeles redig. Men på väldigt gott humör! Satt jämte ett danskt par som ju hade bytt biljetter med samma fransmän som vi. De hejade nästan lika mycket på Sverige som på Danmark, bara för att det var så kul!

– Vilken match! ja, många av er såg den på TV och det VAR verkligen så spännande o häftigt so det kändes hela vägen hem! Vilka mål! Vilken kamp! Vilka känslor! När slutsignalen gick grabbade Petersen tar i Ekberg och drog med honom i huvet över halva plan i ren lycka! Och Sverige vann!!! Och vi skulle åka hem den dagen det var dags för semifinal…….. Kändes snopet…

– Var någon som såg kungen? Det gjorde inte vi. Men återigen fick vi sällskap ut från arenan med det snudd på kungliga gardet SOK, med Strömstedt/Johnsson i spetsen. Han är inte stor, den gode Johnsson, men absolut lika snygg som på bild… 😉 Var inte svårt att hålla jämna steg med dom de 2 kilometrarna till utgången… Solen var på väg ner o vi var på väg ner – i tunnelbanan – för att fara hem till hotellet – i hyfsad tid denna gång. I morgon är det vår sista heldag. Gäsp….. Såna här upplevelser gör en helt slut…..

/E

På pappret såg den tredje dagen rätt så lugn ut. Promenad, buss o tunnelbana till Olympic Park – 2 matcher vattenpolo, lång håltimme och handboll mot Frankrike på kvällen, samtidigt som solen sken kändes som en rätt skön dag! men det var nu krämporna smög sig på – åtminstone för mig…

Som vanlig kommer min berättelse nedanför bildspelet, för den som vill läsa om vår dag… /E 🙂

– Vattenpolo var en ny och väldigt rolig erfarenhet. Bara ‘förspelet’, med en lång rad grabbar i badrock som på given signal slänger av sig rockarna och endast iklädda pyttesmå badbrallor knyter på sig var sin gullig badmössa, får det att vattnas i munnen på en – haha! Nä…. Åter till saken… 😉 Hopp i plurret och dags för matchstart, vilket innebar att en spelare ur var lag på domarens signal sprintade ikapp från var sin kortsida för att ta bollen först från sin flytponton (som drogs ner precis innan de kom fram) mitt i bassängen. Spännande start som satte igång publiken direkt! Och vilken hängiven publik! Igen! Iklädda både badkläder o badmössor hejade de fram sina lag i den tropiska värmen inne i vattenpoloarenan. Det gällde att sitta still och dricka vatten så man inte simma – f-låt – svimma…

Om någon tror att vattenpolo är en fjollig sport, så har man nog blandat ihop begreppen lite. Kolla hur Greklands nr 9 kämpar frenetiskt, på vad som kan jämföras med linjen på handboll, för att dels vara spelbar och dels för att inte drunkna, när Australiens maffiga nr tre har bestämt sig för motsatsen. Oh My God! Och målvakterna som trampar vatten fortare än Flinta för att hålla sig uppe. De måste vara gudar! Blurp, blurp o frust… Men kul var det att sitta o räkna ut reglerna, fota och spana in fansen. Jag gillar det där, alltså…. 🙂

– Den långa håltimmen, dvs hela eftermiddagen o en bit in på kvällen, kom sig av att vi hade vikt tiden åt Sveriges fotbollsdamer som vi tyckte skulle spelat semifinal på Wembley. Men si, så blev det inte… Damerna blev utslagna innan de nådde London (grundserien i damernas fotboll spelades bland annat i Coventry och dit tänkte vi då inte åka). En chansning som inte gick hem. Men vi hörde ju att de svenska ryttarna var på gång, så på vinst o förlust drog vi bort till Greenwich där all ridsport höll till. Innerst inne visst vi nog allt att det inte skulle stå någon utanför som ville sälja sina biljetter till finalen i laghoppningen, men det var ju ändå roligt att åka dit och se förvandlingen i Greenwich – och vi skulle ju ändå äta middag o ta det lite lugnt… ju…
Så vi gick o vi gick, åkte tunnelbana och gick o gick. Väl framme vid arenan och parken framför Tvillingpalatset behövde jag sätta mig ner för att ta ur lite grus ur skorna – trodde jag…. haha – jovisst. Redan på dag 3 fick Compeed börja tjänstgöra. Två (inte så stora ännu) blåsor började pryda var sin lilltå och min gång blev alltmer vaggande för varje steg vi tog. Aaaahhhh! Grr….
Satte oss på en pub, käkade gott och hällde i en öl i var ben för att lindra det hela – eller åtminstone göra det lite roligare!

– Rastlösheten tog sitt grepp om oss och vi insåg att det var lika bra att åka tillbaka till Olympic Park för en ny runda i Copper Box – handbollens näste. Vägen dit kantades, nä var knökfull, med folk av alla de nationaliteter som också var på väg åt nåt håll. Inne i parken i parken satt hundratals människor som i sin paus från något evenemang, tittade på storbildsskärmarna som stod i sjön – och njöt, får man väl förmoda. Det var mycket brittiska framgångar som visades och ofta hördes härliga rop o jubel därifrån.
Biljettluckorna såg så märkligt ensamma ut och det berodde på att inga biljetter såldes någonstans i London – bara på nätet. Här kunde man bara hämta de biljetter man lyckats skaffa sig på OS-hemsidan och behövde hämta ut. Tror de som jobbade där hade mest jobb med att förklara detta för alla som gick fram till luckorna för att fråga efter fria biljetter… Har även med en bild från det närmaste huset i OS-byn. De tävlande bodde väldigt nära Olympic Park – skönt för dom!

– Mera handboll! Denna gången satt vi lite konstigt till – längst ut på långsidan, i hörnet av planen. Höll på att få nackspärr. Flaggan fick däremot första parkett igen och jag tror att några av er såg den. Framför oss satt denna gång två damer från USA som hade som grej att åka runt på olika OS. Låter som en finfin idé i mina öron! Det var första gången de såg på handboll och vände sig om ett flertal gånger för att fråga om reglerna etc. Jag fick mest agera tolk då eftersom det är H som står för regelverket och jag för snacket – precis som vanligt – haha! Först ut var Kroatien mot Spanien och jag minns ingenting av den matchen mer än det goa tjejparet som satt snett framför oss – en hejade på Spanien o en på Kroatien, med flaggor och hela utstyrseln var. Men osams var de verkligen inte. Lämnade arenan hand i hand efteråt – såå gulliga!

– Så var det dags igen för di svenske. En tidig OS-final skulle det visa sig! Och kanske var det en föraning. Detta var matchen då du Rietz hoppade högst och släppte loss allt det där som vi sett förut! Men trots en gedigen kämpainsats, och en hel del fina räddningar av målvakterna, blev det en jobbig förlust… Jaja, nu gick det ju vägen rätt så långt ändå, men vinster sitter ju alltid bäst… Nu blev det ett spännande uträknande för att få veta om vi valt att köpa biljetter till rätt kvartsfinal…

– Aningen småtrötta och väldigt nöjda ändå, traskade vi åter tillbaka till tunnelbanan för att åka “hem” till Camden. Dröjde mig kvar vid Olympiaarenan (H väntade tålmodigt på sin fru) för att försöka mig på lite kvällsbilder när de växlade belysning på väggarna. Det var förbjudet att ha med sig stativ av alla de slag in i parken, så man fick använda staket, man eller papperskorgar för att hålla kameran still. Gick bra ibland, inte ibland… Men vackert var det! En helt ok tröst för mina lilltår som ‘skrek’ inne i dojjorna. Ujuj…

/E 🙂

Efter en kort, men intensivt sovande natt på Charlie´s Bed&Breakfast i Camden, drog vi på nytt till Olympic Park och passerade ‘festen’ vid ‘flygplanskontrollen’… Det var en mäktig syn som mötte oss! Vi var denna dag ganska tidiga och det hade inte hunnit anlända så mycket folk. På bilden kan man annars se hur breda fållor folket gick i – enkelriktat och ofta smockfullt i kanske 15/20-dubbla led.

Bilderna från dag 2 präglas av damhandboll, miljöbilder i Olympic Park och ett desperat och kanske dumt försök att fånga herrarnas 100-metersfinal med Bolt från utsiktstornet utanför friidrottsarenan. De två sista bilderna skulle jag i normalfall inte ens sparat, men nu får de vara med som bildbevis. Och någonstans vid startblocken sitter en bekant…. 😉 Who?
Kommentarer efter bildspelet. Enjoy! /E

– Damernas handbollsinsats i OS blev kanske inte vad de hoppats på. Matchen mot Sydkorea hade ingen som helst betydelse för att bättra på det hela, men spännande ändå att se vårt landslag ‘in action’! Flaggan fick bästa placering strax till höger om sekretariatet, men ÄNDÅ såg inte vår hetaste handbollsentusiast i bekantskapskretsen hemma röken av den!?! Wake up! 😉
Vi hamnade på läktaren mellan två andra entusiaster av rang. Håkan fick sitta o snacka med någon uppsatt person inom handbollen i Sverige och de fann varandra rätt så bra i sina diskussioner. Själv satt jag bredvid en österrikare som var lagledare (eller nåt) i Wien och som höll på Brasilien. Han kände tydligen halva Brasse-laget, som proffsspelade för Wien på säsongerna. Fick höra en massa statistik, träningsupplägg och historier från landslagslägret i Wien, där både Sydkorea, Angola och Brasilien värmt upp före OS. Kul, kul! En smak av den gemytliga OS-stämningen nationer emellan var det i alla fall… Svenska damerna kämpade på, blev uppgivna och tränare Per höll snudd på att åka upp på läktaren. Synd om tjejerna, men de får ta nya tag. Kollade en stund på Brasilien-Angola också och min genomtrevlige granne på läktaren informerade mig vänligt om att Brassarnas nr 3 vann skytteligan på VM senast. Alltid nåt…

– Olympic Park var tjusigt värre. Arenorna fantasifullt uppbyggda och omgivningarna snygga o rena. BBC hade sin sportstudio mitt i vimlet, högt uppe på färgglada baracker och här stockade det sig ordentligt under veckan, då britterna gärna stod nedanför för att antingen komma med på bild eller få syn på någon kändis i deras värld. Vi andra travade snabbt förbi och kunde i stället handla av ‘räddaren i nöden’ – en av de ambulerande ölförsäljarna. Slår vad om att de hade de bästa försäljningssiffrorna på hela bygget!

– Denna dag hade vi en lång lucka mitt på dagen och vi passade då på att åka till London City och slå oss ner på en pub vid Piccadilly. Vi hade stämt träff med min nya kollega Thomas på Charden och hans kompis Anders som bor i London. Med kaffe, öl o mer öl i maggen åkte vi åter ut till Olympic Park för att kolla på finalen på simhoppet från 3-meterssvikten. Skulle Anna Lindberg lyckats hoppa in mellan kineser, ryssar o canadensare? Nä. I andra hoppet, hoppade hon rent av i plurret och kunde aldrig ta igen de siffrorna. Inte sist, men nästan. Marginalerna är hårfina… Och Gunilla Lindberg höll sig framme och hade nog även hon hoppats på svenska framgångar, men hon fick hänga medaljerna runt osvenska nackar även denna gång, skulle det visa sig. Fast det var häftigt att komma in o se arenan! Oh My God vilka läktare! Vi satt på rad 35 och behövde ändå bara gå halvvägs upp. 😉 Dessa läktare ska tydligen rivas efter Paralympics och arenan ska få normala varianter i stället. Ett förnuftigt beslut.

– Återigen ute på fälten runt arenorna. Zeppelinaren gled fram över oss, som vanligt, när vi tog en sväng om den ‘lilla’ sportbutiken – London 2012 Megastore. Vilken bauta-butik! Senare i veckan skattade vi oss lyckliga över att inte behöva stå i värsta Balderkön för att komma in där. Hur i hela friden kan det vara såååå viktigt att handla, att man ställer sig där med hela familjen för att få tag i lite grejer med Londontryck på?? De fanns ju i hela London!

– Nu återstod det en punkt på dagen schema – vi skulle upp i utsiktstornet “The Orbit” – den där snurriga skapelsen som står bredvid olympiaarenan. Hit såldes biljetterna precis som till vilket evenemang som helst, med den lilla skillnaden att du var tvungen att redan ha biljett till något annat evenemang inom Olympic Park samma dag för att köpa biljett. Och det i förväg – inte på plats! Fråga mig inte varför, men vi tyckte det var en trivsam idé där hemma vid datorn, så vi hade beställt biljetter till efter simhoppet för att komma upp en bit o se hela Olympic Park från ovan i mörkret. Det blev inte riktigt som vi tänkte oss från början…

Dagen före på friidrotten såg vi ju att folk stod där uppe o kunde kika ner på innerplan. Om man plussade ihop det med den tid som 100-metersfinalen gick för damerna, så insåg vi snart att vår biljett upp i tornet denna kväll skulle ge ett klart mervärde – vi skulle vara där samtidigt som Bolt & co skulle springa SIN 100-metersfinal. De skulle visserligen vara väldigt små, men dock synliga… Men vilken trängsel det var! Alla som hade biljett dit upp denna sena kväll stod som klistrade på ena sidan och personalen fick se till att vi turades om att trängas så nära fönstret som möjligt. Vi hade turen att stå längst fram när startskottet gick och såg Boltens sjumilakliv hela vägen över mållinjen. Tyvärr, och till min vansinniga irritation, ville inte Nikon fota genom nätet (som satt framför fönstret), så det blev inte så mycket med den saken. Och kanske lika bra det…

Snabba som illrar ilade vi nerför trapporna för att komma före hela olympiastadion till tågen – här gällde det att vara snabb som en Bolt!

/E 😀