Snabbgenomgång av den fjärde dagen: På morgonen var vi på landhockey i Olympic Park, drog ut till The Docklands och såg Jimmy Lidberg ta sitt brons i brottning och till sist två semifinaler i beachvolley – mitt i stan under hällande regn. Mer utförlig beskrivning under bildspelet… /E 🙂
– Efter, vad man får kalla för en riktigt bra frukost på hotellet, haltade vi (jag, men H fick automatisk en rätt så hackig gång han med när han fick ‘stötta’ mig) raskt mot busshållplatsen ett par kvarter bort för att ta oss till tunnelbanan i Camden Town igen. Samma smidiga och smått underhållande promenad väntade sedan utanför Olympic park Breeeeda led med glada människor i en strid ström framåt. En av bilderna lyckade jag ta precis innan vi gick igenom en av raderna med säkerhetskontroller, men blev motad av personalen – se det fick man inte föreviga…… varför?
– Dagens första anhalt var en ny bekantskap för oss – landhockey. Det enda vi kände till var att de har ‘bandyklubbor’ med ena bladsidan rundad, som de inte fick använda och att Pakistan är duktiga – resten var nytt. Vi satt inte så himla bra. Visserligen på rad två, men precis bakom ena målet, nätet och en kameraarm. Gissa om jag svor…. Men om man nu skjuter sånt åt sidan, så var det ju en ganska småtrevlig tillställning. Holland mot Korea och Australien mot Pakistan. Tyckte det var en blandning av bandy utan is och innebandy utomhus…. förutom att det var sjöblött på planen efter nattens skyfall. En kul grej var att försvararna kunde (om de ville) ta på sig ansiktsmasker o handskar när motståndarna hade hörna. Såg lite spooky ut, men jag hade nog gjort likadant. Efter hörnan slängde de sedan bara attiraljerna tillbaka över kortlinjen, så fick lagledarna plocka grejerna i låddan igen. Kan förstå det agerandet – bollen var nog stenhård. Kameramannen (som skötte den förhatliga kameran på armen) hade rejäl skyddutrustning på sig – fast han var lika glad för det. Eller så var han glad just för det! 😀
– Landhockey lär jag inte hamna på frivilligt igen, så utan att ha blivit alltför tagen av den sporten drog vi vidare och tog tåget söderut mot The Docklands och Exel Arena. Inte vilken liten skitarena som helst, skulle det visa sig. J—-klar vad stort! Svenska Mässan x 10, kanske. Sparbankshallen skulle fått plats på brottningens toa. Det visade sig att arenan är 100.000 m2 – det är alltså 10 hektar, 1/5 av vårt ställe eller 15 normala fotbollplaner… Får plats en o annan brottare, boxare o bordtennisspelare där… Mina arma fossingar, som drog en suck av lättnad när vi kom fram till entrén, blev lika förvånade o förfärade som oss när vi insåg att det var en halv kilometer kvar till just brottningen – som höll till nästan längst bort. Ujujuj.
– Brottninegn gav många känslor. Den första och roliga var den tajta stämning som rådde inne i arenan. Med tre matcher på gång samtidigt kunde det vara ett himla hallå, alltid i någon del av publikhavet. Iranier, japaner, fransmän o ryssar – alla hejade o tog i för kung o fosterland när deras landsmän var uppe på mattan. Jag har ju hört lite kritik mot brottningen genom åren, men egentligen aldrig brytt mig eller fattat vad som var menat. Nu vet jag. Det var ofattbart många av brottarna som åkte ut, och som gick vidare också för den delen, utan få just brottas om det. Regelverket och domsluten kring framförallt partärr-momentet efter 1,5 minuts ‘bufflande’ var rent löjeväckande till slut. Tyckte oerhört synd om många och fick tyvärr inte den riktiga respekten för de fantastiska idrottsmän som vann heller…. tyvärr. Jag säger tyvärr, tyvärr, tyvärr….. Såå mycket träning, såå fantastiska o starka människor med en brinnande vilja, men såååå konstiga regler. Why?
– Ändå gillade jag att vara där (?!). Jimmy Lidberg fajtades, vann o gick vidare, fajtades blev utdömd och gick vidare (?!) till EN av de TVÅ bronsmatcherna (ytterligare en konstig grej med alltihop). Och hans glädje blev förstås VÅR oerhörda glädje när han vann sin bronspeng. OCH han hade vett på att bli glad! Vi viftade med flaggan, ropade och jag försökte fota med fååånen samtidigt (batteriet på stora kameran höll på att ta slut). galet glatt en stund! 😀 MEN så trist att se dessa brednackade, ‘besvikna’ medljörer som allihop säkert hade velat vinna – men för sjutton, DET BLEV JU MEDALJ! Inte ens han som knep guldet i 96kg-klassen drog på smilbanden vid prisutdelning. Jag blir så himla less på sånt…
– Ara Abrahamian var på plats o satt ett par rader nedanför oss. Hörde en kommentar han gav till folket i SOK, efter Lidberg blev utdömd i kvalet: “Detta är OS. Allt kan hända… suck…”
– Nu var det brått igen. Vi pinnade på till tåget och åkte in till London City för att se två semifinaler i beachvolley på uppbyggda Horse Guard Parade strax bredvid Trafalgar Square o Buckingham Palace. Vilket bygge! Mitt i London, på en öppen plats där vaktparaden övar o ställer upp sig annars på dagarna, stod nu en stålarena med plats för 15000 pers. Plus 5000 m3 sand. Här var det dock enda gången vi råkade ut för regn. Sicken j-dra tur att det inte blev mer under våra 6 dagar… och tur för kameran… Men nu fick vi åtminstone använda regnskydden vi dragit runt på. Damerna (som för övrigt inte får ha högre sida på kortbyxan än 7 cm enligt regelverkt !!!) spelade semifinal mellan Brasilien o USA. Minns inte hur det sluta. Herr-semifinalen gick mellan Tyskland och Holland, där tyskarna var fantastiska! De vann sedan även finalen, så de var väl helt enkelt bäst!
– Vände hemåt efter en ny, upplevelserik dag. Våra vänner i kebab-mojjen utanför tunnelbanestationen i Tufnell (också i Camden), hejade nu igenkännande på oss och serverade hamburgare utan sås (?!) och skakade skrattande på huvet åt oss för det. Engelsmän… 😉
/E