Sista heldagen på OS blev riktigt fullspäckad! Kanot, brottning o basket förgyllde denna dag – på flera håll i London.
Mer text under bilderna – för den som vill läsa också… /E
– Ibland hoppas o tror man benhårt på att det är gott om tid och man ska hinna i tid till saker o ting. Så visar det sig att det är både längre o mer tidsödande än man kunde ana. Och svettigare. Ett sånt tillfälle var det när vi skulle till kanotstadion i Eton, inte långt från Windsor Castle i västra delen av London. Först den haltande promenaden (ja, jag hade fortfarande en vansinnig skoskav) till tunnelbanan, byte i Paddington till tåg mot Eton där shufflebussar stod o väntade på oss o tog oss fram till arenan. DÄR kom den stora missräkningen. Framför oss låg ytterligare en promenad (haltande) på ca 20 minuter innan vi var framme vid vattnet o läktaren. F-n också… Missade första loppet, men med andan i halsen hann vi först se ett herrlopp innan vår svenska Sofia Paldanius skulle paddla final i K1-500m och kanske, kanske fixa en medalj till Svedala. Att paddla 500 meter går förhållandevis fort, men Sofia paddlade inte tillräcligt fort för en medalj. Hon blev fyra och allt var över på 2 minuter! Kändes snopet. Kollade ett par lopp till, bland annat damernas K2-B-final, där svenska tjejerna blev 2:a. Det innebar väl att de blev 10:a totalt i OS.
– Vi hade faktiskt liiite bråttom och tog oss nästan, tillsammans med det bekanta SOK-gänget, först av alla ut igen mot alla “hundratals” shufflebussar som stod o väntade. Jag har aldrig sett så många bussar på samma ställe förut! Bra organiserat, som vanligt, för att alla skulle veta vilken buss som gick till vilken tågstation etc. Vid det här laget var ändå engelsmännens organisatonsförmåga inte så överraskande längre, utan mest en självklarhet. Men vi lyfte ändå på ögonbrynen åt antalet bussar! SOK-gänget hade förstås gräddfil till sin buss, som stod bara några hundra meter från stadion – är man celeber, så är man… 😉
– Det går inte att skynda på tåg, så vi satt snällt i en timme o följde strömmen tillbaka till Excel Arena i östra delen av stan. “Skuttade” igenom säkerhetskontrollen once again (vid det här laget smålog vi lite lätt åt alla energsika funktionärer som drog sitt mantra varje gång om hur vi skulle göra (inte deras fel, men liiite tjatigt nu), hastade längs med den stora breda korridoren i Excel Arena fram till damernas brottning i andra änden av kilometern. Vi hann precis sätta oss när Sofia Mattsson kom in till mattan för sin första match för dagen. Här skulle mosas! 1/8-finalen i 55-kilosklassen gick enligt planerna och Sofia gick stolt ut i kulisserna igen, för att återvända till kvällen då kvartsfinalerna fick av stapeln….
– Efter lunch fortsatte tävlingarna och Jenny Fransson entrade mattan. Här skulle mosas! Men gissa vem som blev mest mosad – jo, Jenny…. Trist. Mindre trist, till och med riktigt roligt, var det att vi fick andra platser än vi skulle haft till detta kvällspass. Väl i ingången bad funktionärena först om ursäkt för besväret, men vi hade ju blivit flyttade. Detta på grund av att våra ordinarie platser blivit blockerade av storbildsskärmar i sista tund. Så vi skulle bli lotsade till andra platser – och det skulle inte vara sämre på något vis. Nä, det tyckte inte vi heller när vi fick i stället fick sitta i mitten på första raden (av två extra rader), typ en meter bakom de japanska fotograferna. Jag o min Nikon tyckte det var fint! 😉 Vi jobbade på som tusan…
– Japaner, japaner. Finaldags i 55-kilosklassen. Kvinnan som jämförs med stenansiktet Karelin – Saori Yoshida – stegade in för sin final. Vrålet från mängder av färgglada, förväntansfulla japaner höll på att lyfta taket på Excel. Saori var redo, publiken var redo och framför allt fotograferna var redo. Men hon gjorde pinan kort för kanadensiskan och kunde äntligen visa hela garnityret på äresvarvet. Tränaren fick sin traditionella nacksving och jublet nådde inga gränser! Kul med sport!
– Hade vi haft liiite bättre med tid (igen) mellan sporterna, hade jag gärna åkt linbana till nästa arena, men vi hann banne mig inte det… Tvärs över vattnet från Excel ligger “gamla” North Greenwich Arena, där basketen höll till. Ytterligare en jäääättestor arena, innehållande shoppinggalleria o restauranger i mängd. Tog oss en välförtjänt, kulinarisk middag på stående fot bestående (haha) av någon slags wrap igen och kastade oss in till våra platser. Och se! Vi fick nästan sitta i knät på spelarna denna gången med!! Visserligen på kortsidan, men placeringen på rad två gjorde att pulsen kändes lite extra från spelare o ledare. Fotovinkeln var väl inte den bästa, men fota lite basket på denna nivån känns i ett gammalt baskethjärta, oavsett hur man vinklar det… 😉
– Frankrike-Ryssland. Semifinal. Duktiga lirare och färgstarka personligheter, främst bland fransyskorna. Ryskorna var allt lite bleka, i dubbel bemärkelse, om man jämförde. Högt tempo, basketdunk mot golvet, taktisnack och gympaskognissel mot golvet. Om man skulle börja spela igen? Suget drar… nä. Rock´n´roll som vanligt i pausen, både i publiken och på golvet. En helt fantastik föreställning med hopprep av olika slag. En fröjd för ögat. i andra halvlek defilerade fransyskorna och glädjefnattet var ett faktum! Och långvarigt. På slutet var de framme hos det franska herrlaget och retades för att de “bara” hade gått till kvartsfinal… Firandet avslutades med ett frieri till en av de franska spelarna – lyckan var total!
– Hem igen i den vackra natten, bland massor av glada människor. I morgon åker vi hem….. Mindre upplyftande.
/E