Nu har det snart gått en vecka sedan vi kom hem från vår härliga sportnördresa… Det här kommer verkligen att tillhöra något av det bästa åtminstone jag gjort i resväg! Det behövs nog en längre tid för att smälta alla intryck, men jag vet redan nu att detta är en grej som passar både Håkan o mig.
Börjar lite smått här i bloggen med att visa upp en dag i taget. Bilderna är tagna “hellre än bra”, som jag skulle vilja uttrycka det. Man kan liksom inte stå o vara där man VILL vara på riktigt så det är bara att anpassa sig till situationen – precis som en fotograf alltid måste göra iofs – nu var jag ju bara turist. Dessutom fick inte senaste versionen av all utrustning följa med på resan – både av säkerhetsskäl och slarvskäl… Men jag saknade den allt ibland.
Bildspelet kräver kanske lite kommentarer och de kommer efter galleriet denna gång – för de som vill läsa lite. Vassego…! /E 🙂
– Vi startade OS med att, på väg från Heathrow, hasta upp ur tunnelbanan vid Hyde Park Corner för att försöka få en glimt av Lisa Nordén. Med resväskorna i släptåg bland allt folket fick vi stanna vid första bästa staket – och se DÅ dök de upp, triathlontjejerna. Tänk att cykla i baddräkt- vilket skav i rumpan man måste få… Ukrainskan som ledde, ledde ganska stort, så hon syntes ju tydligt. Men sedan tog det fyra varv av granskande av klungan, innan vi såg svenskan. Men sedan visade det sig att Nikon var snabbare. Redan på första varvet fanns hon med på bild – mitt i klungan, blåklädd med röd hjälm – och inte långt före i samma klunga hennes spurtrival Springer. När vi förstod att hon var med i ‘gamet’, blev vi gräsligt sugna på att ta oss in i parken för att se dom löpa, men vi hann faktikt inte med det. Skulle först till hotellet med väskorna och sedan snabbt vidare till……
– …handbollen och vår första färd mot Olympic Park! Vilken känsla, vad stort, så välorganiserat, så nytt o snyggt, vilket väder, så trevliga funktionärer och vilken go musik i högtalarna! Fick ståpäls…. För att komma in i parken ska man först igenom rena rama flygplatskontrollen – två metallbågar och scanning av alla väskor etc. Dessutom var man tvungen att visa upp en giltig biljett till något evenemang inne i parken under samma dag, annars fick man inte komma in… Låter ju fånigt, men herregud – tänk om ALLA skulle varit där samtidigt! Hu – det räckte med kanske över 120.000 pers på en gång…
Copper Box är en av de arenor som troligtvis står kvar efter OS. “The Box that Rocks!” som publikvärmarna skallade ut hela tiden… En högst normal arena, kanske i stil med Halmstad Arena, eller nåt… Vi satt långt ner på ena kortsidan – bra för sikten, men Nikon fattar nada när det finns ett nät emellan oss och det viktiga. Sååå många bilder som fångade nätet i stället för spelarna. Suck. Vår Läjesflagga hängdes upp på kortsidan, lagom i vinkel så kameran (och ni) skulle se den precis bortanför målet på högerkanten. Men det var tydligen somliga som missade den ändå – haha… Argentinarna var väl egentligen inga problem för di svenske – Staffan Olsson måste ha känt mer av TV-killarna som sprang som stollar framför oss vid varje timeout för att kunna visa er alla känslor och taktiktavlor i direktsändning.
Efter Sverige-matchen satt vi kvar o såg Danmark-Kroatien. Hansen/Morgensen var effektiva och Balic’ verkade inte veta vad han skulle ta sig till… Minns inte så noga men jag tror Danmark vann. Vi var båda glada o hungriga och drog vidare i parken till…..
– ….själva Olympia-stadion! Efter en mycket överraskande hälsning på svenska från pizzabagaren (hade inte hört ett ord svenska där o då), klev vi in på arenan som skulle leverera ett av de maffigaste idrottsminnen vi kommer bära med oss i livet – kvällen då GB tog tre guld inom loppet av en timme! Arenan är väl egentligen inte så märkvärdig, men fylld av ca 80.000 gapande britter blev det aningen överväldigande. Kvällens förhoppning var annars Torneus och han hoppade ju riktigt bra – bara EN jäkla centimeter från bronset och två från silvret. Vilken skit… Men vi fick annat att tänka på då de kvinnliga 7-kamparna skulle springa sitt avslutande lopp, med Ennis som nästan klar guldmedaljör. Hon hade kunnat bli slagen med 8 sekunder för att tappa guldet. Loppet blev en ren defilering från start till mål! Vilket jäkla liv! När saken var klar och Ennis skulle börja på sitt ärevarv hoppade britten hem sitt guld i längdhoppet och de båda kramades om när hon sprang där förbi. Ljudet var bedövande! Men det värsta/bästa var kvar….. Farah – en helt ok löpare som kanske knappt borde haft chans på pallen, fullkomligt LYFTES fram av publiken! Tänk er en halvtimmes illvrål, som ökade i takt med varje löpare han tog sig förbi på alla varven. Ja, många av er hörde på TVn… Helt sanslöst!
Efter det lagt sig – i väntan på Ennis´prisutdelning – fick vi uppleva ytterligare hårresande saker. Prisutdelningen lät vänta på sig en aning (2:an o 3:an var inte riktigt överens om poängsättningen) och under tiden spelade arrangören upp musik i högtalarna. Alla stod redan upp och när “All You need is Love” ljuder ut över innerplan och minst 75.000 (några hade väl redan gått) sjunger allsång till detta – ja, då var det snudd på att man blev andlig… Vilken känsla! Brittiska nationalsången lite senare ur lika många strupar uppå det och vi kunde lurva hemåt totalnöjda med vår första dag på OS…..
/E o H
P.S. Lägg bilden på utsiktstornet på minnet inför nästa dags bilder……D.S.
För ungefär två år sedan bestämde jag mig – jag SKA till OS i London. Vem sjutton vet när tillfället dyker upp igen… Man hinner väl bli både gammal o lytt innan spektaklet återvänder till Europa, så det är bäst att ta det säkra före det osäkra. Och H var med på noterna! Själva ‘ursäkten’ för resan, och att lägga en betydande del av semesterkassan på detta, är vår gemensamma ovana att fylla jämna år – fast olika år. Alltså – en gemensam ‘mitt-i-livet’-present till oss båda. Kan det bli bättre för två sporteventnördar?! 😀
