Gott Nytt 2016!

Senaste månaden har jag nästan vägrat sätta mig vid datorn här hemma – en mycket märklig reaktion från min sida. Varför det blev så får du läsa om längre ner…

2015 började som 2014 slutade, utan jobb och med ett kämpande med mig själv i att känna mig värd något och i att samtidigt utbilda mig mer, hålla humöret uppe och hålla vikten nere. Och det där jobbet kom faktiskt och hur det gick till var ett skolexempel på att man aldrig, aldrig, aldrig får sluta nätverka och ha siktet inställt fast man inte vet vart man ska sikta! Att inte ge upp! Tack, alla vänner som peppade!

Och det kom faktiskt två jobb samtidigt, förstås. Blev först, via LinkedIn, kontaktad av Bruket här i Varberg, som ville ha hjälp på deltid med annonser, nyhetsbrev, fb, hemsidan, grafisk profil m.m. Lät som ett fantastiskt kul jobb för mig! Men eftersom det började som timanställning, fortsatte sökandet på heltidsjobbet jag ville ha. Det fanns på Derome – ett mamma-vik på 1,5 år!  🙂 I detta inlägget kan du läsa om hur j-kla glad jag blev då, i slutet av februari!

Två tuffa månader väntade, då jag blev upplärd av den mamma-lediga kollega jag nu ersätter fram till nästa september. Lite omorganisationer på företaget gjorde att jag skulle upprätthålla två tjänster över sommaren – digital designer samt marknadskoordinator blev jag –  så det fanns lite grann att ta tag i. Jag var nervös. Samtidigt kunde jag knappt bärga mig till maj månad då jag skulle börja jobba själv – det finns trots allt en stor tillfredsställelse i att få klara sig själv, ta besluten (och följderna) själv och göra saker efter eget huvud. Och det gick skitbra! Visserligen går jobbet ner i intensitet under sommaren, men ändå! Jag höll det flytande!

I slutet av augusti, när hela branschen vaknade till liv samtidigt igen, hade jag dock fullt tillräckligt att göra, så jag välkomnade mycket min andra kollega som kom tillbaka efter sin mammaledighet – det var fullt nödvändigt, för i höst har det varit full rulle på marknadsförandet av alla våra bostadsområden runtom i Sverige! Vilket tryck det är i detta företaget och branschen! Såå kul! Men nu håller jag mig mest till den digitala biten – uppdaterar hemsidan, gör digitala annonser (mycket HemNet och facebook-inlägg), skickar nyhetsbrev, fotar lite, gör en o annan vanlig annons o broschyr och lite annat smått o gott som kommer i vägen. Koordinerar också insatserna i Mälardalen o Stockholm.
Trivs alldeles ypperligt och ska försöka leva i det under våren o sommaren, men snart nog kommer oktober och då vet jag inte vart jag tar vägen – igen. Hoppas, hoppas, hoppas jag får stanna på något vis…

 

Sport! Vi var på Skid-VM i Falun ett par dagar tillsammans med syrran, hennes Inge och dotter Clara. Jisses, med folk de tryckte in på Lugnets Skidstadion! Det är dock riktigt roligt att vara med där det händer, men man ser onekligen bra mycket bättre hemma i TV-soffan. Det är bara inte riktigt samma grej… man ser verkligen vilken kraft atleterna har när man är så nära att man hör andetagen i spåret! Detta var riktigt kul – gör vi kanske om!

 

Sol! Årets goa, varma resa gick denna gång till Sicilien! Vid foten av vulkanen Etna bodde vi de första dagarna i vackra staden Taormina, med papperstunna fönster o dörrar på hotellet. Lät som man låg på trottoaren eller i trapphuset på det hotellet. Fram med öronpropparna! Men vilken fin stad! Bästa sättet att ta sig från hotellet vid stranden till stadens centrum var med “skidliften” – rakt upp! Och helst hade jag velat åka ännu högre upp – till Farmors Stuga i Bamses Värld. Författaren Rune Andreasson fick tydligen mycket av sin inspiration till serien just här i staden och dess omgivning.

Efter några dagar tog vi oss sedan norrut, via båt till en av de Eoliska öarna – Vulcano. En dramatiskt ö där byn ligger vid foten av en rykande vulkan, med lerbad (luktade pyton så jag lät bli fast jag innan högmodigt lovat att jag skulle lerbada…), några få bra restauranger, men med en härlig sol. Fick all anledning till favoritsysselsättningen “leka tepåse” i poolen, som t.o.m. stängde under dagens hetaste timmar, för att gynna gästernas ve o väl. Vi borde gjort fler utflykter, men vi orkade inte. Fasen vad det är gött att bara vara…

 

Johnssons Gård – vår nya skötebarn! Hur kul blev nu detta?! 😀 Från små planer på att hyra ut enbart verkstäder, blev det nu plötsligt ett företagscentrum med mejeri, krukmakeri och snart en bbq-servering! Håkan (och David i somras) jobbade som sjutton för få allt klart! Det var inte heller helt lätt att få ordning på alla papper och tillstånd, men nu är det i hamn! I augusti hade vi invigning med kalas för vänner o bekanta, som fick smaka barbecue med god ost till, serverad i det som skulle bli krukmakeri. Häpp, vilken kväll! Till och med mamma var med ett tag! <3

 

Anders på Kagabäckens Ost har nu startat upp sin tillverkning o försäljning och även Ulrika på Hembränt Keramik är igång med butik och snart även sina drejkurser. Utomhusserveringen har siktet inställt på Påsk och det är där som arbetet pågår som mest just nu. Ska fixa en hemsida för gården, men under tiden kan du följa framstegen på vår facebook-sida, om du vill! Jag tar lite bilder ibland och delar företagens inlägg emellanåt – lite så där när jag hinner med… 😉

 

Mer semester! Vi tog en tur till England – södra Wales och Cornwall var målet. Jag har länge sett fram emot att få bila på engelska landsbygden, men fasen vad man ser dåligt! Visste inte så noga om deras förkärlek till att ha höga häckar o träd längs med alla vägar – man såg inte ett skvatt när man körde om kring. Och när vi väl kom till Jurassic Coast, med sina dramatiska klippor och fantastiska utsikt – ja, då kom dimman! Vi flabbade hysteriskt åt det! Men så många fina pärlor vi ändå fick se! Något av det fräckaste var Clovelly – en pytteliten bilfri stad som klättrade på bergsväggen upp från hamnen. Bara en gata att gå ner från parkeringen uppe på berget, fallhöjden var skrämmande, men belöningen enorm när man kom ner till hamnen. How picturesque!

 

England gav åtminstone mig mersmak – Håkan blev nog allt lite trött på vägarna och svängarna – det tog tid att ta sig fram… Men det är så underbart vackert överallt (när man väl är framme o ser något) och det är så enkelt med språket, människorna och den hemmavana gröna naturen! Återvänder mer än gärna!

 

Förr eller senare ställs du kanske inför en situation du helst inte vill drömma om. Det gjorde jag en dag i juli på 41:an på väg mot Borås. Fick på nära håll uppleva hur snabbt livets låga kan släckas – i detta fall för en liten 10-årig flicka som troligen hade en underbar MC-tur med sin älskade pappa! De hade några kilometer tidigare kört om mig och när det small var jag bland de första som var framme på olycksplatsen.

Fasen, man reagerar rent reflexmässigt. Det finns så mycket att säga kring detta, så jag tror jag låter bli. Har pratat o pratat med många om alltihop, men gudarna ska veta att det satt sina spår! Hamnade i någon sorts existentiell känsla som satt i kroppen under många veckor och längre ändå, fast jag inte fattade det. Jag var såå ledsen och “tappade snabeln” totalt.

Kan inte möta en mc eller ambulans längre utan att tänka på de andra inblandade, pappan som ska leva vidare med detta resten av sitt liv, flickans övriga familj (om någon känner dom – var snäll och skicka med en hjärtlig tanke från mig) och det gamla paret jag hjälpte, som fick mc:n rätt i fronten – vilken chock! Tänk vilka fantastiska människor som finns i Räddningstjänsten, sjukvården, inom polisen och i alla de andra bilarna på vägarna! Man kan inte annat än att buga inför alla osjälviska insatser som görs när det väl gäller! En sak är dock säker – jag läser små notiser om olyckor ur en helt annan synvinkel nu…

 

Jag o syrran fortsätter vår inslagna bana med att ta med mamma på lite olika småsemestrar – denna gång till norra Tyskland med framförallt Lübeck och hem via Danmark och Egeskov Slott. Det var mycket bilåkande, men som vanligt roligt att se mamma så pigg och envist trampande på framåt, framåt! Upptäckarglädjen är stor där och jag förundras fortfarande över hur hon orkar?! Sån vill jag också bli på gamla dar…!

 

En dag i oktober kom så nästa sorgliga besked – Julia hade beslutat sig för att låta sin älskade vän Chrisan få vandra över till hästhimlen… <3 Efter över tio år tillsammans och med fem extra år på “övertid”, frisk efter kampen mot hennes fång som hon klarade med nöd o näppe den gången, fick hon nu inflammation i frambenen. Diagnosen var “hopplös” och Julia ville inte att hennes vän skulle ha ont mer – det räckte nu. Jag förstår henne och beundrar henne för att hon orkade ta beslutet. Men hon om någon, med det jobb hon har, är väl rustad för det!

Och jag tror det blev en av Chrisans bästa dagar tillbaka hemma i Vare, då vi väntade på att veterinären skulle komma. Det blev en orgie i att äntligen få äta grönt, friskt gräs o massor av äpplen! Och inte hade hon tid att halta heller – det var väl alltför toppen just då! Mycket kärlek o pussar och en hel del glädje blev det trots allt, men framför allt många tårar och oerhört sorgligt att se det fina djuret ta i marken när hjärtat slutade slå. Nu ligger hon under ekarna (i välsignad mark) nära platsen där hon fick föl och red långa turer med Julia på ryggen. Sov gott, du fina! Du fick höra allt och ta över där en mamma inte räcker till… Är tacksam in i själen!

 

Så var det det här med att bara ösa på… Bruket fortsatte jag att jobba för på fritiden fram till hösten, då jag inte hade tid och ork för detta längre och de lyckats hitta en ersättare. Jag fortsatte också fotografera och annat för en del andra företag under kvällar o helger – allt för att inte tappa fart i min egen firma, tappa kontakter, tappa ansvar, tappa roliga grejer… Jag gillar ju det här med att vara med mitt i smeten, vara kreativ och dokumentera!

Det är med stor sorg i bröstkorgen som jag märker, till och med nu när jag skriver, hur hjärtat börjar klappra igen, bara jag tänker på allt man kan hitta på och att jag i stället måste tagga ner… Jag fattar inte varför kroppen reagerar som den gör! Det är ju roligt! Men jag har helt enkelt gått in i någon sorts jobb-på-fritiden-vägg. Trist. Fick i november både hjärtklappning o yrsel, men är bättre nu. Jag har dock kommit på att det mycket är en stress över att inte veta vad som kommer i höst när mitt vik är slut – känner mig otrygg. Känner att jag därför behöver hålla firman flytande ifall den behöver väckas till liv igen. Det vore ju hemskt om jag då sagt nej till stamkunderna… Hemska tanke. Men jag får låta bli eller åtminstone säga “nej” emellanåt. Det här blir inte lätt…

Viktigast nu är det jobb jag har lyckats skaffa mig och att göra det BRA! Har börjat motionera mera, tar vara på mig själv, har sänkt tempot, sätter mig inte direkt vid datorn hemma, äter bättre och fortsätter omvärdera min omgivning. Har du kommit hit och orkat läsa allt detta, är du troligen en av mina bästa och mest välmenande vänner. Det tackar jag för!

Jag, precis som alla andra, hoppas på ett gott 2016 – ett år då vi o världen väl ändå kan enas om att vara rädda om varandra i stället för att vara maktgalna, rädda och ogina. Hur svårt kan det va!

Keep your head up! Vi ses!  /E