… sjunker hastigheten betydligt och varken David Guetta, Madonna, Seal eller Gossip får längre chansen att hjälpa mig framåt, framåt… Men varför hänga läpp? Det blir en helt annan sorts promenad i stället. Jag lyfter den motiverade o koncentrerade blicken och den inre monologen blir plötsligt en helt annan med andra ämnen att vältra runt i hjärnan.
De som känner mig vet att jag de senaste 10-12 åren älskat mina powerwalks! Sorgen har varit stor över missade taktfasta rörelser när fötterna plötsligt sa ifrån för ett par år sedan och gnällde mer än vad både knän, rygg och höfter gjort på sistone. Fötterna gnäller fortfarande då och då, men när en tystnar ser plötsligt en annan sin chans till uppmärksamhet – det är som i vilken familj eller social grupp som helst. Back to The Knee Talk – det var ju där allt startade när jag var 25 och spelade basket som en stolle…
Mina knän är sargade och svårflörtade. De värsta är att jag inte riktigt vet vad de vill – om de ens vet det själva? Ena dagen är allt lugnt och tillåtande – nästa dag är protesterna högljudda över att jag haft lite för “kul”… Det kan jag förstå när jag svassat ut i vild dans på någon fest – då ger jag mig och låter dom vila några dagar eller en vecka, så svullnaden går ner (ja, jag har artros) – men även i övrigt är förhandlingsläget svårt. Försöker motivera knäna till varför dom och övriga i kroppen behöver kondition o muskler och innan har det liksom alltid gått hem, om man säger så. 😉 Men troligen fattar dom inte alls – inte ens charmen med att röra sig till musik – totalt ego!
Erkänner dock att jag har testat gränserna en del i vinter och det har gjort att jag får mina små varningar och pekpinnar igen. Jag lever typ med ett gummiband runt midjan – “dra inte för långt”…
Så dagens temposänkning var säkert av godo. Jag hann i alla fall först ta en liten paus (gör ofta det ca halvvägs för att få blod ner till fötterna igen) och fota ett par frusna tångruskor, innan jag blev helt ensam i min skalle och sedan lät knän, hjärna o hjärta i stället bestämma takten hemåt. 🙂
(Men håll med om att David Guetta är mästare på att få en att hålla takten! Så bra! Han är med mig nästa gång igen!)
Må alltid väl!
/Eva-Lena 🙂