På pappret såg den tredje dagen rätt så lugn ut. Promenad, buss o tunnelbana till Olympic Park – 2 matcher vattenpolo, lång håltimme och handboll mot Frankrike på kvällen, samtidigt som solen sken kändes som en rätt skön dag! men det var nu krämporna smög sig på – åtminstone för mig…
Som vanlig kommer min berättelse nedanför bildspelet, för den som vill läsa om vår dag… /E 🙂
– Vattenpolo var en ny och väldigt rolig erfarenhet. Bara ‘förspelet’, med en lång rad grabbar i badrock som på given signal slänger av sig rockarna och endast iklädda pyttesmå badbrallor knyter på sig var sin gullig badmössa, får det att vattnas i munnen på en – haha! Nä…. Åter till saken… 😉 Hopp i plurret och dags för matchstart, vilket innebar att en spelare ur var lag på domarens signal sprintade ikapp från var sin kortsida för att ta bollen först från sin flytponton (som drogs ner precis innan de kom fram) mitt i bassängen. Spännande start som satte igång publiken direkt! Och vilken hängiven publik! Igen! Iklädda både badkläder o badmössor hejade de fram sina lag i den tropiska värmen inne i vattenpoloarenan. Det gällde att sitta still och dricka vatten så man inte simma – f-låt – svimma…
Om någon tror att vattenpolo är en fjollig sport, så har man nog blandat ihop begreppen lite. Kolla hur Greklands nr 9 kämpar frenetiskt, på vad som kan jämföras med linjen på handboll, för att dels vara spelbar och dels för att inte drunkna, när Australiens maffiga nr tre har bestämt sig för motsatsen. Oh My God! Och målvakterna som trampar vatten fortare än Flinta för att hålla sig uppe. De måste vara gudar! Blurp, blurp o frust… Men kul var det att sitta o räkna ut reglerna, fota och spana in fansen. Jag gillar det där, alltså…. 🙂
– Den långa håltimmen, dvs hela eftermiddagen o en bit in på kvällen, kom sig av att vi hade vikt tiden åt Sveriges fotbollsdamer som vi tyckte skulle spelat semifinal på Wembley. Men si, så blev det inte… Damerna blev utslagna innan de nådde London (grundserien i damernas fotboll spelades bland annat i Coventry och dit tänkte vi då inte åka). En chansning som inte gick hem. Men vi hörde ju att de svenska ryttarna var på gång, så på vinst o förlust drog vi bort till Greenwich där all ridsport höll till. Innerst inne visst vi nog allt att det inte skulle stå någon utanför som ville sälja sina biljetter till finalen i laghoppningen, men det var ju ändå roligt att åka dit och se förvandlingen i Greenwich – och vi skulle ju ändå äta middag o ta det lite lugnt… ju…
Så vi gick o vi gick, åkte tunnelbana och gick o gick. Väl framme vid arenan och parken framför Tvillingpalatset behövde jag sätta mig ner för att ta ur lite grus ur skorna – trodde jag…. haha – jovisst. Redan på dag 3 fick Compeed börja tjänstgöra. Två (inte så stora ännu) blåsor började pryda var sin lilltå och min gång blev alltmer vaggande för varje steg vi tog. Aaaahhhh! Grr….
Satte oss på en pub, käkade gott och hällde i en öl i var ben för att lindra det hela – eller åtminstone göra det lite roligare!
– Rastlösheten tog sitt grepp om oss och vi insåg att det var lika bra att åka tillbaka till Olympic Park för en ny runda i Copper Box – handbollens näste. Vägen dit kantades, nä var knökfull, med folk av alla de nationaliteter som också var på väg åt nåt håll. Inne i parken i parken satt hundratals människor som i sin paus från något evenemang, tittade på storbildsskärmarna som stod i sjön – och njöt, får man väl förmoda. Det var mycket brittiska framgångar som visades och ofta hördes härliga rop o jubel därifrån.
Biljettluckorna såg så märkligt ensamma ut och det berodde på att inga biljetter såldes någonstans i London – bara på nätet. Här kunde man bara hämta de biljetter man lyckats skaffa sig på OS-hemsidan och behövde hämta ut. Tror de som jobbade där hade mest jobb med att förklara detta för alla som gick fram till luckorna för att fråga efter fria biljetter… Har även med en bild från det närmaste huset i OS-byn. De tävlande bodde väldigt nära Olympic Park – skönt för dom!
– Mera handboll! Denna gången satt vi lite konstigt till – längst ut på långsidan, i hörnet av planen. Höll på att få nackspärr. Flaggan fick däremot första parkett igen och jag tror att några av er såg den. Framför oss satt denna gång två damer från USA som hade som grej att åka runt på olika OS. Låter som en finfin idé i mina öron! Det var första gången de såg på handboll och vände sig om ett flertal gånger för att fråga om reglerna etc. Jag fick mest agera tolk då eftersom det är H som står för regelverket och jag för snacket – precis som vanligt – haha! Först ut var Kroatien mot Spanien och jag minns ingenting av den matchen mer än det goa tjejparet som satt snett framför oss – en hejade på Spanien o en på Kroatien, med flaggor och hela utstyrseln var. Men osams var de verkligen inte. Lämnade arenan hand i hand efteråt – såå gulliga!
– Så var det dags igen för di svenske. En tidig OS-final skulle det visa sig! Och kanske var det en föraning. Detta var matchen då du Rietz hoppade högst och släppte loss allt det där som vi sett förut! Men trots en gedigen kämpainsats, och en hel del fina räddningar av målvakterna, blev det en jobbig förlust… Jaja, nu gick det ju vägen rätt så långt ändå, men vinster sitter ju alltid bäst… Nu blev det ett spännande uträknande för att få veta om vi valt att köpa biljetter till rätt kvartsfinal…
– Aningen småtrötta och väldigt nöjda ändå, traskade vi åter tillbaka till tunnelbanan för att åka “hem” till Camden. Dröjde mig kvar vid Olympiaarenan (H väntade tålmodigt på sin fru) för att försöka mig på lite kvällsbilder när de växlade belysning på väggarna. Det var förbjudet att ha med sig stativ av alla de slag in i parken, så man fick använda staket, man eller papperskorgar för att hålla kameran still. Gick bra ibland, inte ibland… Men vackert var det! En helt ok tröst för mina lilltår som ‘skrek’ inne i dojjorna. Ujuj…
/E 🙂