Efter en kort, men intensivt sovande natt på Charlie´s Bed&Breakfast i Camden, drog vi på nytt till Olympic Park och passerade ‘festen’ vid ‘flygplanskontrollen’… Det var en mäktig syn som mötte oss! Vi var denna dag ganska tidiga och det hade inte hunnit anlända så mycket folk. På bilden kan man annars se hur breda fållor folket gick i – enkelriktat och ofta smockfullt i kanske 15/20-dubbla led.
Bilderna från dag 2 präglas av damhandboll, miljöbilder i Olympic Park och ett desperat och kanske dumt försök att fånga herrarnas 100-metersfinal med Bolt från utsiktstornet utanför friidrottsarenan. De två sista bilderna skulle jag i normalfall inte ens sparat, men nu får de vara med som bildbevis. Och någonstans vid startblocken sitter en bekant…. 😉 Who?
Kommentarer efter bildspelet. Enjoy! /E
– Damernas handbollsinsats i OS blev kanske inte vad de hoppats på. Matchen mot Sydkorea hade ingen som helst betydelse för att bättra på det hela, men spännande ändå att se vårt landslag ‘in action’! Flaggan fick bästa placering strax till höger om sekretariatet, men ÄNDÅ såg inte vår hetaste handbollsentusiast i bekantskapskretsen hemma röken av den!?! Wake up! 😉
Vi hamnade på läktaren mellan två andra entusiaster av rang. Håkan fick sitta o snacka med någon uppsatt person inom handbollen i Sverige och de fann varandra rätt så bra i sina diskussioner. Själv satt jag bredvid en österrikare som var lagledare (eller nåt) i Wien och som höll på Brasilien. Han kände tydligen halva Brasse-laget, som proffsspelade för Wien på säsongerna. Fick höra en massa statistik, träningsupplägg och historier från landslagslägret i Wien, där både Sydkorea, Angola och Brasilien värmt upp före OS. Kul, kul! En smak av den gemytliga OS-stämningen nationer emellan var det i alla fall… Svenska damerna kämpade på, blev uppgivna och tränare Per höll snudd på att åka upp på läktaren. Synd om tjejerna, men de får ta nya tag. Kollade en stund på Brasilien-Angola också och min genomtrevlige granne på läktaren informerade mig vänligt om att Brassarnas nr 3 vann skytteligan på VM senast. Alltid nåt…
– Olympic Park var tjusigt värre. Arenorna fantasifullt uppbyggda och omgivningarna snygga o rena. BBC hade sin sportstudio mitt i vimlet, högt uppe på färgglada baracker och här stockade det sig ordentligt under veckan, då britterna gärna stod nedanför för att antingen komma med på bild eller få syn på någon kändis i deras värld. Vi andra travade snabbt förbi och kunde i stället handla av ‘räddaren i nöden’ – en av de ambulerande ölförsäljarna. Slår vad om att de hade de bästa försäljningssiffrorna på hela bygget!
– Denna dag hade vi en lång lucka mitt på dagen och vi passade då på att åka till London City och slå oss ner på en pub vid Piccadilly. Vi hade stämt träff med min nya kollega Thomas på Charden och hans kompis Anders som bor i London. Med kaffe, öl o mer öl i maggen åkte vi åter ut till Olympic Park för att kolla på finalen på simhoppet från 3-meterssvikten. Skulle Anna Lindberg lyckats hoppa in mellan kineser, ryssar o canadensare? Nä. I andra hoppet, hoppade hon rent av i plurret och kunde aldrig ta igen de siffrorna. Inte sist, men nästan. Marginalerna är hårfina… Och Gunilla Lindberg höll sig framme och hade nog även hon hoppats på svenska framgångar, men hon fick hänga medaljerna runt osvenska nackar även denna gång, skulle det visa sig. Fast det var häftigt att komma in o se arenan! Oh My God vilka läktare! Vi satt på rad 35 och behövde ändå bara gå halvvägs upp. 😉 Dessa läktare ska tydligen rivas efter Paralympics och arenan ska få normala varianter i stället. Ett förnuftigt beslut.
– Återigen ute på fälten runt arenorna. Zeppelinaren gled fram över oss, som vanligt, när vi tog en sväng om den ‘lilla’ sportbutiken – London 2012 Megastore. Vilken bauta-butik! Senare i veckan skattade vi oss lyckliga över att inte behöva stå i värsta Balderkön för att komma in där. Hur i hela friden kan det vara såååå viktigt att handla, att man ställer sig där med hela familjen för att få tag i lite grejer med Londontryck på?? De fanns ju i hela London!
– Nu återstod det en punkt på dagen schema – vi skulle upp i utsiktstornet “The Orbit” – den där snurriga skapelsen som står bredvid olympiaarenan. Hit såldes biljetterna precis som till vilket evenemang som helst, med den lilla skillnaden att du var tvungen att redan ha biljett till något annat evenemang inom Olympic Park samma dag för att köpa biljett. Och det i förväg – inte på plats! Fråga mig inte varför, men vi tyckte det var en trivsam idé där hemma vid datorn, så vi hade beställt biljetter till efter simhoppet för att komma upp en bit o se hela Olympic Park från ovan i mörkret. Det blev inte riktigt som vi tänkte oss från början…
Dagen före på friidrotten såg vi ju att folk stod där uppe o kunde kika ner på innerplan. Om man plussade ihop det med den tid som 100-metersfinalen gick för damerna, så insåg vi snart att vår biljett upp i tornet denna kväll skulle ge ett klart mervärde – vi skulle vara där samtidigt som Bolt & co skulle springa SIN 100-metersfinal. De skulle visserligen vara väldigt små, men dock synliga… Men vilken trängsel det var! Alla som hade biljett dit upp denna sena kväll stod som klistrade på ena sidan och personalen fick se till att vi turades om att trängas så nära fönstret som möjligt. Vi hade turen att stå längst fram när startskottet gick och såg Boltens sjumilakliv hela vägen över mållinjen. Tyvärr, och till min vansinniga irritation, ville inte Nikon fota genom nätet (som satt framför fönstret), så det blev inte så mycket med den saken. Och kanske lika bra det…
Snabba som illrar ilade vi nerför trapporna för att komma före hela olympiastadion till tågen – här gällde det att vara snabb som en Bolt!
/E 😀