… handskrivet och med ett litet tecknat får – det var ingen tvekan om vem det var ifrån! 😀
Min goda vän Stina har skickat över fårskinnssulor till både Håkan o mig, att ha i kängorna under OS (och sen med, förstås). Vilken hjärtlig och varmt menad present! De kommer att värma genom hela kroppen – genom fötter o ben, mage o bål, hjärta o sinne och knopp o själ!
Tack så JÄTTEmycket, Stina! Vi kommer att glida fram, som på små ulliga moln! 😉 /E
Snö i all ära – jag gillar tanken på allt ljus som förs till den dystra o mörka årstiden och det ljuddämpande, lugna det för med sig – men den har inte så mycket här i Halland att göra…. för det blir bara regn ändå…. och slask… och besvärligt. Skulle det frysa på igen står vi där med underkylda, regnfrusna gator, förmodligen helt isspåriga av inte riktgt bortsmält snö – ett fullkomligt livsfarligt underlag! Jag är livrädd för att ramla o slå mig i rygg, höfter o knän!
Så dagens regn var både sorgligt (för det blev mörkt igen) och hoppfullt (kanske man slipper frysa nu?!), men framför allt såg jag det vackra på rutan när jag satt i soffan. Dessa bilder är tagna genom en första ruta, med fokus på nästa o dess ljuslykta och med riktning mot det tredje fönstret och det återkommande ljuset där borta… Mannen tyckte nog jag var knäpp. Men Mello var lite halvskum o Nikon låg ju bara där… Å då går det ju alltid att hitta på nå´t! /E
…é dé bästa som jag vet!
Även en blåsig dag – havet är i uppror, solen sticker fram och vinden biter i – njuter jag av en stund vid havet, även om den kanske blir lite kortare… /E 🙂
Då var vi här igen! Åren kommer o åren går… Rinner iväg som om de vore vatten i en kupad hand… Tycker, med andra ord, att det inte var så länge sen vi sist bytte årtal.
Jag gick in i 2013 med en underbar känsla av förändring! Planerade för vår förestående flytt med att åter sätta igång kroppen med försiktiga promenader som var tänkta att kulminera till det som en gång var – powerwalks och styrkegym i massor – allt för att orka med allt extra jobb under våren, sommaren o hösten. Men si det gick INTE! Knäna protesterade direkt och i stället för en skjuts av träningsvågen blev det operation o rensning i ena knät. F-n också! Resultat: Artros i båda knäna. Morsning o goodbye…. Ordinerad rörelse och överdrivet försiktig träning – balanserat, liksom. Jojo, jag är ju känd för att kunna ta det lugnt o vackert. Finns det något värre än att veta att man KAN mer? Galet frustrerande… Å så blir jag alltmer konvex (bredare på mitten, alltså). Skit. Men jag har en ny plan… Det SKA gå…
Morups Tånge i horisonten – det första jag ser när jag stiger upp på morgonen. Ser ut som en liten stad.
Men kroppen är väl det enda som stör mig just nu. Efter att ändå envist ha rensat ut nästan hela vårt hus i Vare under det mesta av våren, fick vi så nycklarna till Tångvägen 10 på Läjet den 1 augusti (vad dom som sålde fick, ska vi inte tala om – tillräckligt, helt enkelt). Men än var vi inte i mål. Under mer än tre månader gjorde Håkan ett jättejobb! Han har rivit väggar med slägga, byggt upp igen, satt i fönster, byggt balkar, lagt rör o golvvärme, fixat kök, flyttat trappan, putsat murstocken, lagt golv o parkett, satt nya innertak, bytt ut väggar, dragit ledningar, krupit i torpargrunden och en massa mer! Att han kan?! Själv har jag bidragit med att måla här o där – väggar, tak, fönster – och tapetserat. Känner mig lite lagom nyttig, så att säga… 16 november blev det så pass klart att vi kunde flytta in. Fick stor hjälp av min syster o svåger med att rensa ut det sista i gamla huset och få iväg allt till det nya. Utan deras hjälp vete sjutton hur lång tid det hade tagit.. Tack, syrran! På kvällen delade vi en flaska champagne! NU var vi i mål!
HUR mycket grejer behöver man på skala här i livet? Jag bara undrar. Huset i Vare var fyllt till bredden efter våra 30 år där. Nu har vi säkert sorterat bort minst hälften, men ändå känns det som det är för mycket kvar. Det lär bli fler utrensningar i takt med att alla lådor packas upp. Men innan dess behövs det ju någonstans att göra av grejerna, så nu är det mycket besök i möbelaffärer som gäller. Självklart vill man frossa lite i nya, fräscha doningar också, så ytterligare gamla saker kommer allt att få stryka på foten. Bytt, bytt – kommer aldrig igen!
Annars då? Har jag bara haft flytten o den gamla kroppen i huvet under 2013? Ja, nästan! Glömde snudd bort att jag fyllde år i augusti – så där härligt jobbiga 50 bast. 😉 Fick en del roliga upplevelser av vänner på direkten och det är jag glad o tacksam över! Hade ett pyttekalas för familjen, men i övrigt är allt firande uppskjutet till detta år – det fick ju finnas gränser för hur mycket kul man orkar ha på samma gång.
Men det har givetvis funnits andra höjdpunkter:
* Portugal! Detta underbara land! Äntligen kom vi iväg på en kombinerad bil- och solsemester. Hyrde bil på flygplatsen i Faro (Algarve), bodde tre nätter vid stranden i Albufeira, fortsatte till Portugals sydvästra hörn för att sola o bada där i två dagar och sedan vidare norrut med ett stopp i Vila Nova de Milfontes ett par nätter med. Härliga platser allihop! Vi avslutade resan med några dagar i och utanför Lissabon. Huvudstaden blev jag inte så imponerad av, men området strax väster om stadskärnan, Sintra med omnejd, var en riktig höjdare! Där fanns slott, borgar o mystiska trädgårdar att undersöka – helt fantastiskt! Kan rekommenderas. Jag återvänder gärna dit!
Från balkongen i Albufeira
* Kan ju inte missa att nämna mitt möte med Zlatan! På uppdrag av min arbetsgivare o ägare av CashBuddy, åkte jag upp till Clarion Hotel Post i Götet för att delta på presskonferensen inför Supermatchen mellan PSG och Barcelona i slutet av juli. Kände mig ganska liten… Jag vet att sponsorfotografer inte alltid ses med blida ögon av “proffsen”, men jag karskade upp mig o fokuserade på uppgiften – att få bilder på Zlatan ihop med loggan för CashBuddy, som var en av storsponsorerna för denna match på Ullevi. Så kom han då. Guuuud, så stooor han bara é! Han blir inte direkt kortare på nära håll. Men väl vid bordet sjönk han ihop o tittade mest i bordet när han svarade aningen uttråkat på de traditionella frågorna. De fåtal gånger han tittade upp och ibland brände av ett öra-till-öra-leende, smattrade kamerorna som på given signal. Det blev så tydligt så jag skrattade till så högt att jag utgår från att jag gjorde bort mig. Hahaha, fick några sneda blickar… Dokumenterade även lite på deras öppna träning, men på själva matchen var jag på plats i form av Pic-Agency-fotograf tillsammans med en mycket kunnig kollega, som lärde mig “allt-han-kan”. Grrr…
Smatter, smatter, smatter…. Bländande!
* Stockholm – denna underbara huvudstad som alltid har något mer att visa. Först på vårkanten ihop med goda vänner, där vi bland annat såg bandyfinalen i Friends Arena, sedan med mamma o syster på höstkanten, då vi besökte ställen som gamla mor ville se. Det är krut i henne! Med mina sargade knän var det inte så enkelt att hänga med en pigg o envis 87-åring utrustad med gå-pinnar och smärtstillande. Fast det var liksom inte läge att klaga. 😉
En viloplats vid vattnet i Stockholm
Nu har vi bott på vår nya plats på jorden i sex veckor. Snacka om snabb tid, va?! Jag ser havet varje dag, går en kort promenad ibland, hör o ser måsarna (ja, jag vet att de också är skräniga o odugliga, men jag gillar dom så här). Och vi håller faktiskt INTE på att flyga iväg – det blåser på ett värre sätt från alla håll i Vare. Vi trivs utmärkt med vårt “lilla” hus och alla möjligheter som vi får här till att ordna något alldeles eget. Det ska bli skitspännande!
Livet peakar just nu. Barnen är kära och glada allihop, jobbet är toppen och jag mår bättre än på länge inombords. Nästa resa att se fram emot går till vinter-OS i Sochi, vilket också blir spännande. Vår nya “grej”?
Allt har på något sätt tagit en ny skepnad… Me like! Bytt, bytt, kommer aldrig igen! 😉
Kram o puss på kinden till alla!
/E
Så kom dom äntligen – lagom till jul – våra biljetter till nästa sportresa! Om OS i London var en succé och något av det roligaste jag/vi gjort, så blir det här mer spännande och osäkert att bevista… Kylan i höga bergen varvat med det mer milda klimatet nere i byn, kommer att ställa orimliga krav på olika klädval att släpa med sig på dagarna… Men det är inte bara det – det är med blandade känslor där sport, som ska knyta folk samman, konkret blandas med helt andra värderingar människor emellan… Sedan vi beställde detta, har allt bara eskalerat. Nu råder förvirring mellan intresse, moral o risker… Ska vi? Bör vi? Vill vi?
Vet heller inte hur generösa reglerna är för att ha med sig kamera på detta OS – jag återkommer i så fall med det efteråt…
Ändå – Heja Sverige och alla andra som kämpar så väl! /E
På juldagens promenad i Kagabäcken svängde en bil ner o parkerade strax framför oss. Ut kom en ung kille med kikare: -“Har ni sett den? Är här fler med kikare?”
??????
-“Där är den!!!” Vi vänder oss om och får, efter en del lotsande av experterna, syn på en helt vit fågel. -“Det är en vitvingad trut. De kommer sällan till Sverige. Detta måste vara en ung fågel som kommit på drift i stormarna… Vill ni se?” Jo då, visst ville vi se – genom kikaren såg vi denna unika, vita rackare, som fått hela familjen att åka från Kungsbacka på självaste juldagen för att leta upp den i Läjet. Måste förstås vara något speciellt…
Väl hemma efter vår promenad greppade jag Nikon och gick ner till stranden igen för att försöka fånga den vackra varelsen på bild. Fick smyga längs vattenkanten en bit innan den plötsligt (utan att jag sett den) lyfte upp i skyn bara ett 20-tal meter framför mig. Det gick för fort. Jag var trots allt inte med på noterna riktigt. Försökte dock följa dess bana bort från mig och i riktning mot solnedgången, men med skiftande resultat. Fågelskådarfotograf är jag INTE – för det ändamålet har jag för dåliga grejer och fotar på fri hand med 500 mm zoom. Men ändå…
Har läst på lite – vitvingad trut häckar vanligen i Kanada o på Grönland. Ett fåtal exemplar tar sig vidare mot norra Europa o brittiska öarna. Med åren blir den allt mer grå på ovansidan. Man lär så länge man lever….. /E
“The same procedure as last year – and the year before that and the year….” Vi har återigen klarat av årets utmaning – lagfotot!
Vissa saker blir till självspelande pianon till sist – dit hör den årliga lag- och profilbildsfotograferingen av Frillesås Bandys A-lagstrupp.
Knubbe, Lars-Johan o jag vet precis var vi har varandra o vad som gäller och det vet merparten av grabbarna också – tröja på, rättning av kragen av “mamma wEbba”, ett leende (får jag ibland) in i kameran, två-tre knäppningar, svara på Knubbes frågor och tillbaka in i omklädningsrummet för att ladda om till lagfotot. Inget svårt alls….bara att lyda o vara snäll, så går det fortast! 😉
Fast jag lämnat bandyn mestadels bakom mig är det så underbart kul att komma den här kvällen och återse spelarna! En del har varit med ett tag, en del är nya, vissa har återkommit och många har vuxit upp i och med klubben. Några spelade som små (mindre) med mina egna grabbar och det är förstås riktigt roligt att se dom nu som vuxna (nåja) karlar redan! Gick tiden sååå fort?
Hoppas ni alla får en härlig bandysäsong på Sjöarn’! Kanske vi ses en dag runt planen, när jag får för mig att fota lite riktigt bandy – på is! 😀
Jag vet inte varför – jag kan inte låta bli… Kom hem till Vare i skymningen, och av en slump såååg jag…. Såg dimman som la sig över rundbalarnas siluetter ute på åkern. Tanken på en ny fantasibild tog makten över mig och tillsammans med Nikon såg jag till att få med mig en ny skatt till datorn. Hade sedan tänkt mig något helt annat än vad det verkligen blev…
Skapade något som kom fram av en slump, en feltryckning på tangenterna – och kunde inte gå tillbaka igen. Fastnade direkt. Gick inte att ångra. Kunde inte förmå mig att backa tillbaka. Känslan blev till något overkligt, men inte helt osannolikt ändå – inte i vår fantasi. Där kan rundbalar spela huvudrollen i en skräckfilm, om så vore….. Eller ge en ödesmättad känsla av övergivenhet i den tilltagande höstkylan… Mäktigt.
Varm kram till alla! /E
.
