fotoevalena.se/blog

Äntligen! Fattar inte att jag säger så, men för en gångs skull har jag längtat till att börja greja i trädgården. Det är första gången på många år…..

Alla som känner mig har under åren blivit itutade att jag absolut hatar att påta i jorden… Det är inte riktigt sant – jag älskar en fin trädgård och att ha tid att lulla omkring där. Men kanske är det mest så att mina kroppsliga problem har satt naturliga käppar i hjulet för att jag ska kunna njuta av det – kanske är jag helt enkelt inte intresserad av trädgårdsarbete. Eller så är det så himla mycket annat som är roligare…?

Oavsett vilket är jag riktigt nöjd med dagens jobb! Liljekonvaljer – vars knoppar nu ser dagens ljus – har fått ett nytt, tillfälligt hem i det som ett tag till får lova att agera grönsaksland. Har gett bort ett par halvkvadrater med knoppar till andra och sedan rafsat upp en hel hög med såna där runda stenar som omringar en rabatt och bara har ogräs emellan sig. DET var ett jobb för att definitivt få ont i ryggen igen! Men jag struntar i det nu. Nåt måste ju hända här!

Men jag har förstås pausat då o då, tillsammans med Nikon. Jagade en humla som förälskat sig i krusbärsbusken, höll på att väcka en nyckelpiga som likt en struts stoppat in huvet i ett vinbärsblad och stått dubbelvikt mig över darriga styvmorsvioler (eller bara violer?) som hade all anledning att darra på manschetten av rädsla – alla, utom en liten planta, är numera uppryckta och obönhörligen återbördade till jordmånen (de satt i vägen mellan alla stenarna…hmm – jag skäms kanske lite här…). Men jag ärar dom med en plats i mitt galleri och hoppas på att de dyker upp i ett annat hörn av trädgården en annan gång…

“Ja, det är våren
Ja, det är våren
Som har kommit igen
Och med den kärleken”

/E

Ofta ses det som lite trivialt med alla dessa solnedgångar, men vi slutar inte att fascineras och förundras över detta fenomen ändå – det märker jag på vilka bilder som får mest uppmärksamhet av allt jag visa upp…

Många gånger är det fräcka moln och många färger som fängslar viljan att fotografera vår värme- och livslampas försvinnande ur vårt synfält, men denna kväll var det tvärtom avsaknade av moln och dis som fick mig att ta svängen om Strandbackavägen i Läjet (och vetskapen om att jag råkade ha med mig lämplig fotoutrustning hem från jobbet för en gångs skull) . Horisonten var knivskarp och siluetterna av Svartskär och Rödskär var som målade med kajalpensel. Tog ett par bilder, men såg snart i ögonvrån att en fiskebåt var på väg ut för sitt nattliga jobb.

Snodde snabbt ihop mig, tryckte gasen i botten (nåja, det går ju inte i Läjet, men så mycket jag kunde med i alla fall) och tog mig kvickt till södra piren på småbåtshamnen. Kånkade halvvägs ut med kamera o största objektivet, såg att mitt motiv alltmer försvann, så jag fick vräka upp Nikon på en sten och zooma in så långt jag kunde. Å där kom fiskebåten dunkades, rörde sig allt närmare solen och körde helt sonika över den innan den försvann ner i djupet…. 😉

En härlig syn. En skarp syn. En romantisk syn. En väldigt orange syn. Skönt att jag såg den…..